Dagen den 2:a juli kommer antaligen att bli ett av de längsta dygn vi kommer att uppleva. Det har tagit oss 24h att ta oss från Västerås till hotellet i Lima. Vi har dessutom rest mot tidszonerna, vilket gjort att tiden stått stilla. Dagen har prälats av många och långa köer och många konstiga frågor. Det började på Arlanda med frågor om “vem som har packat baggaget”, “Vart har ni packat baggaget”, etc. Sedan fick vi stå i en enom kö till säkerhetskontollen. Vi förstår nu varför dom rekommenderade att man var där så tidigit.
Resan mellan Newark gick rätt smidigt. Tea var först lite skärrad över det “lilla” planet, men det gick bra ändå. När vi kom till USA var det ännu mera köande vi fick fylla formulär med konstiga frågor och gå igenom maniska säkerhetskontoller, inklusive biometriska. Resan mellan Newark och Lima var däremot segare. Men det är väl inte så konstigt när man suttit ihop tyckt i dett flygplan så länge. Även för att komma in i Peru måste man fylla i formulär, med frågor som inte ens flygvärdinnorna förstår.
Väl i Lima var det inte något problem med köer. Utan bara en nervös väntan på baggaget, då det var krångliga baggagekontroller i Newark, och våran pick-up. Efter lite väntan dök vår chaufför upp, han kunde bara prata spanska. Han ringde till guiden som pratade engelska. Efter lite diskussion mellan en spansktalande chafför och engelsktalande besökande (vi) kom tillslut vår guide och allt löste sig.
Väl på hotell var det bara att dusch, fixa packning och sängen som gällde. Svårt att förstå att vi faktiskt är i Lima., Peru.